Hur som helst så satt jag och skrev med en vän i går på facebook, och det är rätt intressant hur olika människor är och hur mycket vi kan lära av varandra. Hur som helst så kom jag plötsligen på en ny liknelse till livet igår - ett paket! Haha, jag vet. Otroligt passande i juletider!

Nej men seriöst, man kan tänka att alla får olika saker i sina paket. Nu är det upp till en själv vad man vill göra av det man har fått. Det är klart att man skulle kunna slänga bort allting, bara skita i allt - enbart för att andra fått det bättre osv. Men om man nu fått denna gåva, livet alltså, varför slänga bort det? Varför inte göra det bästa av situationen. För face it - alla har det olika bra, men vad vinner man i slutändan av att vara arg för att man fått det sämre än andra? -Ingenting! Om man fick ett paket, och faktiskt insåg att det var det enda paketet man skulle få, den enda chansen att göra något bra av det - skulle ni då kasta bort det? Det skulle i alla fall inte jag.

Ni får väl en bild på mig och förra årets påskägg. Tyckte den bilden passade fint nu runt juletider, sådär för att förstärka stämningen liksom. Underbart!

Undrar hur lång tid det kommer ta innan jag ångrar alla reeeetardbilder jag lagt upp på mig själv. Jaja, om ett tag är det dags att söka jobb, och då finns det säkert någon där ute som är villig att anställa någon som inte är den normalaste. Eller? Aaa... Fast ne. Jag får väl göra mig ett eget företag eller något. Det ordnar sig. Men om, om jag ska söka jobb och min arbetsgivare nu hittat min blogg så vill jag bara säga: Det är inte så illa som det ser ut. Tror jag...

Se bara hur min äckliga lilla hand hänger där på kalendern, väntandes på att morgondagen ska komma - totalt ovetandes om att han snart ska få sig sin allra sista choklad bit. Stackars barn.

Det bästa med att vara med mina tvillingar är inte att de är roliga eller mysiga, för det är de verkligen inte! Nej nej, det bästa är ju att man liksom får en Onepiece på köpet för en dag när man är där, och det, det mina vänner är minsann gött.

Kärlek till mitt lilla inkompetenta freak

Har ni inte lyssnat förut måste ni göra det för något såhär bra får man bara inte missa:

Sen så har ju människor som är äldre oftast varit med om fler saker. Om vi jämför till exempel mig med någon som är 25 så har ju hon/han gått ut gymnasiet, troligtvis börjat jobba osv. Men ibland känns det verkligen som att folk dumförklarar en pga ens ålder.

Så ja, det jag vill få fram är att man inte ska döma folk så snabbt ;)

Det är inte jul än och jag känner redan att jag börjat tröttna på vintern. Särskilt nu när jag skuttar runt i snö med kryckor. Jag vill kunna komma ut och springa när jag kan bygga upp mina muskler i knät igen. Men nej, det blir att nöta den där jävla träningscykeln nu igen. Suck.

Hur som helst satt jag och kollade på gamla sommarbilder och massa gamla minnen öste över mig. Rätt intressant ändå att se hur man förändrats för varje sommar som gått i livet också. Visst känns det nästan som att det är just på sommaren man förändras mest? Så är det för mig i alla fall.

En bild som väldigt länge vart min favorit sommarbild ska jag nu dela med mig av till er. Det var sommaren 2008 och jag och Jennifer hade köpt nya shorts på Ginas sommarrea som var alldeles för stora så de åkte ner hela tiden när vi hoppade studsmatta. Fan vad lycklig jag var den dagen alltså. Sommar är ju bara helt underbart :')

:')

Alltså, en sak jag hatar med sverige är att alla alltid ska vara så jävla "medelbra". Alla kämpar hela tiden för att inte vara sämst, för det är ju heeeelt oacceptabelt. MEN så fort folk är bra på något så är de så jäkla blyga och tysta om det för neeeeej, det är ju INTE okej att vara bättre än folk på något. Alla ska vara exakt lika bra på allt.

Meeeeen mina damer och herrar, ni kommer alla minnas den här dagen som dagen då jag - Sanna i egen hög person - bröt detta mönster. Jag vill härmed erkänna för alla att jag är helt fenomenalt duktig på.....PAINT!!! Och just därför delar jag med mig av en bild jag gjort på paint. Eftersom detta inlägg är ägnat åt Erik fick han den stora äran att vara dagens motiv för min vackra bild!

Ja, det var ett fint litet inlägg tillägnat Jennifer som alltid klagar på min uppdatering ;P

Hur som helst, nu ska jag inte sitta här och tycka synd om mig själv (även om jag faktiskt gör det, för det gör jag ju alltid) men nu satt jag här och läste runt på nätet och så om massa olika knäskador har jag kommit fram till att med de smärtorna jag har och med det där knäppet jag hörde så är det nog fasen en korsbandsskada jag har.

Nu till poängen - varför i helvette sitter jag här och läser om alla jävla skador när jag vet att jag får lite halvt panik av det?? Jag menar, hur kul är det att läsa saker som "korsbandsskador är ofta mycket allvarliga", "kan leda till operation" och "avbrutna idrottskarriärer".

♥

Jag vet att jag har flera bra sidor (det har ju liksom alla), men en av mina riktigt dåliga sidor är att jag alltid alltid ger upp. Jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin bestämt mig för att göra något och sedan gått in 100 procent för det. Jag är så in i helvetes rädd för att misslyckas, därför ger jag alltid upp innan jag misslyckats. Fast när man tänker efter - det riktiga misslyckandet är väl när man ger upp? Jag menar, har man gett allt man har och verkligen gått in för det så vet man i alla fall att man gjort vad man kunnat.

Det finns så sjukt många saker jag ger upp hela tiden, som jag egentligen verkligen skulle vilja lyckas med. Men vad gör man när man är rädd för att misslyckas då?

Man kanske skulle börja börja och sluta sluta...

Nej fy, jag hade verkligen ingenting att göra igår. Ont i huvudet hade jag också. Men lite go julmusik och målarsaker så vart det en rätt fin kväll ändå. Typ :P

När pusslet är färdiglagt och man har sin färdiga bild framför sig kanske man tror att det är så livet alltid kommer se ut. Men ibland försvinner en pusselbit från pusslet och bilden är inte längre hel. Något saknas.

Även om det ibland kan kännas som att den där tomma delen av pusslet aldrig någonsin kan fyllas igen så kommer det förr eller senare att lagas då man får nya möjligheter, träffar nya människor.

Den pusselbiten som försvunnit kommer givetvis aldrig någonsin att kunna ersättas, men nya bitar tar plats och pusslet blir helt igen, bilden ser bara lite annorlunda ut. Inte riktigt som förut liksom.

Men det funkar... Det löser sig alltid. Man måste bara vänta tills bitarna som fattas faller på plats igen, på ett eller annat sätt. För det gör de. Det vet jag.