Hur som helst så satt jag och skrev med en vän i går på facebook, och det är rätt intressant hur olika människor är och hur mycket vi kan lära av varandra. Hur som helst så kom jag plötsligen på en ny liknelse till livet igår - ett paket! Haha, jag vet. Otroligt passande i juletider!

Nej men seriöst, man kan tänka att alla får olika saker i sina paket. Nu är det upp till en själv vad man vill göra av det man har fått. Det är klart att man skulle kunna slänga bort allting, bara skita i allt - enbart för att andra fått det bättre osv. Men om man nu fått denna gåva, livet alltså, varför slänga bort det? Varför inte göra det bästa av situationen. För face it - alla har det olika bra, men vad vinner man i slutändan av att vara arg för att man fått det sämre än andra? -Ingenting! Om man fick ett paket, och faktiskt insåg att det var det enda paketet man skulle få, den enda chansen att göra något bra av det - skulle ni då kasta bort det? Det skulle i alla fall inte jag.

Sen så har ju människor som är äldre oftast varit med om fler saker. Om vi jämför till exempel mig med någon som är 25 så har ju hon/han gått ut gymnasiet, troligtvis börjat jobba osv. Men ibland känns det verkligen som att folk dumförklarar en pga ens ålder.

Så ja, det jag vill få fram är att man inte ska döma folk så snabbt ;)

Jag vet att jag har flera bra sidor (det har ju liksom alla), men en av mina riktigt dåliga sidor är att jag alltid alltid ger upp. Jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin bestämt mig för att göra något och sedan gått in 100 procent för det. Jag är så in i helvetes rädd för att misslyckas, därför ger jag alltid upp innan jag misslyckats. Fast när man tänker efter - det riktiga misslyckandet är väl när man ger upp? Jag menar, har man gett allt man har och verkligen gått in för det så vet man i alla fall att man gjort vad man kunnat.

Det finns så sjukt många saker jag ger upp hela tiden, som jag egentligen verkligen skulle vilja lyckas med. Men vad gör man när man är rädd för att misslyckas då?

Man kanske skulle börja börja och sluta sluta...

När pusslet är färdiglagt och man har sin färdiga bild framför sig kanske man tror att det är så livet alltid kommer se ut. Men ibland försvinner en pusselbit från pusslet och bilden är inte längre hel. Något saknas.

Även om det ibland kan kännas som att den där tomma delen av pusslet aldrig någonsin kan fyllas igen så kommer det förr eller senare att lagas då man får nya möjligheter, träffar nya människor.

Den pusselbiten som försvunnit kommer givetvis aldrig någonsin att kunna ersättas, men nya bitar tar plats och pusslet blir helt igen, bilden ser bara lite annorlunda ut. Inte riktigt som förut liksom.

Men det funkar... Det löser sig alltid. Man måste bara vänta tills bitarna som fattas faller på plats igen, på ett eller annat sätt. För det gör de. Det vet jag.

Jag har inte mått så bra som jag gör just nu på väldigt väldigt länge, trots att jag inte heller haft såhär många problem och jobbiga saker att tänka på på länge. Jag undrar verkligen vad mig underbara humör kan bero på.

Hur som haver så har jag idag funderat på det här med att våga vara sig själv (som vanligt) och jag kan bara säga att för varje gång jag tänker på det inser jag bara mer och mer att livet är waaay to short för att man ska gå runt och fega sig. Alltså något av det bästa jag vet är när man går på stan och ser någon som verkligen står ut, eller någon som kanske inte alls står ut men som man ändå ser är sig själv. Jag älskar verkligen udda människor! Sen vet ju inte jag vad alla andra anser om det här - jag vet många som inte gillar det som kallas "annorlunda", men vad fan, det är du det annorlunda som ger lärdom! Vad skulle världen vara utan individer som vågade stå ut och inte vara som alla andra? Nej juste, det skulle vara så grymt tråkigt att leva på denna planet då. Så jag vill bara säga till alla där ute som är sig själva: Keep it up! :D